Asiatiska bladgrönsaker

Asiatiska bladgrönsaker är en samlingsrubrik för ett litet urval av alla de grönsaker som odlas i Asien. De flesta tillhör kålsläktet och växer mycket bra i det nordiska klimatet. De ger ofta både de första och sista gröna bladen från trädgården.

Kyona/Mizuna, ekofrö

Hopi Red Dye, ekofrö

Scarlet Frills, ekofrö

Mibuna, ekofrö

Wasabino, ekofrö

Celtuce, ekofrö

Röd Malabarspenat

Red Garnet, ekofrö

Shungiku, ekofrö

Tatsoi, ekofrö

Oriental Saladini, ekofrö

Kailaan, ekofrö

Prize Choi, ekofrö

White Celery Mustard, ekofrö

Pink Lettucy, ekofrö

Osaka Purple, ekofrö

Southern Giant Curled Mustard, ekofrö


Sådd

Så kålfröna i omgångar från tidigaste vår till sena sommaren. De sås glest, ca. 1 cm djupt, direkt på friland eller i drivbänkar och växthus för en extra tidig eller sen skörd. Frön sådda kring mitten av juli brukar ge den bästa skörden. Se respektive sort om det inte är en kålväxt.

Avstånd

Alla sorter, förutom Shungiku och Mitsuba, gallras till ett inbördes avstånd på 20–35 cm. Gallringsplantorna går utmärkt att äta. Håll 35–50 cm mellan raderna vid radsådd.

Skörd

Börja plocka bladen tidigt. Plantorna växer fort och de mer eller mindre samlade huvudena skördas efter hand. Flera av kålsortena går i blom på sommaren, så vänta inte med skörden. De tål flera graders frost och kan ätas färska långt in på senhösten.

Frö

1g av kålsorterna innehåller 300–500 frön.En portion räcker för att så 3–6 meter. För 100 strm. behövs ca. 10g. Shungiku ca. 30g.

Mer information

Asiatiska bladgrönsaker är en samlingsrubrik för ett litet urval av alla de grönsaker som odlas i Asien, framför allt i  Kina och Japan. Många har odlats i flera tusen år och är mycket vanliga i det asiatiska köket. De flesta tillhör kålsläktet i den korsblommiga familjen och växer mycket bra här hos oss. Våra kyliga vårar och framför allt höstar passar dem utmärkt. Om de får skydd i drivbänkar eller växthus mot alltför stark kyla, då är det bara det magra vinterljuset som hindrar dem för att växa nästan året runt.

Asiatiska blad är lättodlade och ger ofta både de första och sista gröna bladen från trädgården. De används råa, kokta, inlagda, stekta, i sallader, soppor, gratänger och grytor.

Odla kålväxter

Kålväxterna tillhör de korsblommigas familj och har en spännande formrikedom. Men ursprunget anses ändå vara en enda art, en vildväxande bladkål (Brassica oleracea var. silvestris), som förekommer på syd- och västeuropas stränder. Dess närmaste nu odlade släkting är grönkålen.

Gemensamt för alla kålsorter är att de gärna vill växa i lite kraftigare, väldränerad jord med god tillgång på näring. De är därför tacksamma för god kompost, natur- och gröngödsel. Kålväxterna tycker om relativt hög fuktighet i både mark och luft och växer därför bäst på sensommaren och hösten. Finns det inga möjligheter att vattna under torrperioder, så är marktäckning med organiskt material ett bra sätt att hålla jorden fuktig och ogräsfri.

Det är viktigt att pH-värdet ligger ganska högt, för att minska risken för bland annat klumprotsjuka. Det är en förödande svampsjukdom som gynnas i blöta jordar med ett lågt pH-värde. Svampens sporer överlever i många år, så undvik att odla kålväxter och andra korsblommiga växter, till exempel rädisa och rättika, på samma plats oftare än vart 6:e år. Efter ett angrepp av klumprotsjukan måste man vänta minst 6 år innan kålväxter kan odlas igen. Gröngödsling och inblandning av organiskt material och kompost hjälper jorden att ta hand om svampsporerna under tiden.

Kålväxterna har många andra fiender som inte syns för blotta ögat. Det finns ett flertal svampar, bakterier och virus som mer eller mindre allvarligt skadar växterna. Val av rätt sort, växelbruk och osmittad jord i sålådor och drivbänkar är de bästa metoderna för att undkomma dessa osynliga hot. Att sprida ut kalk eller algomin innan sådd och att duscha med algextrakt eller fräkenspad över jord och småplantor, minskar och förhindrar ibland angreppen ytterligare. Bränn sjuka plantor, lägg dem inte i komposten.

Kål angrips också av flera insekter, främst kålflugans och kålfjärilens larver som äter på rötter och blad. Vissa år är också kålmalen ett gissel. Även jordloppor kan ställa till problem, i synnerhet på direktsådda kulturer. Den viktigaste åtgärden för att hålla angreppen under kontroll är att ge plantorna en så god start som möjligt, med en näringsrik och fuktig jord. Uttorkning försvagar växten och gynnar insekter och sjukdomar. Att hålla jorden ständigt fuktig med vattning minst en gång i veckan om det är torrväder, är ett bra sätt att göra det ogästvänligt för kålflugor och jordloppor. Duschning med nässelvatten och algextrakt stärker växten och motståndskraften, så att den lättare klarar av ett angrepp.

Även samodling med doftande kryddor, lökfamiljen, selleri, bondbönor, mangold, ringblommor och tagetes hjälper mot angripare. Tidig sådd av salladskål, majrova eller rädisa som fångstgröda bland kålkulturerna, lockar till sig flertalet kålflugor och kålmalar och kasseras efterhand. Även marktäckning med starkt luktande örter kring plantorna håller borta flugorna.

Pudring, upprepade gånger, med kalk, algomin, träaska, stenmjöl eller salt på fuktiga blad och runt rothalsen, avskys av fjärilar, flugor, larver och loppor. Likaså duschning med renfane-, malört-eller såpvatten. Vid allvarliga och envisa angrepp kan giftiga växtextrakt, som pyrethrum och rotenon, användas. I södra Sverige fungerar också ett bakteriepreparat, Bacillus thuringiensis, mot fjärilslarver.

Ett tråkigt och dyrt, men förhållandevis enkelt sätt att slippa angrepp från många insekter och även fyrfotadjur, är att täcka med fiberduk. Men finns det gott om övervintrande insektsägg i jorden har duken motsatt verkan. Fåglar och olika rovinsekter är utestängda och skadedjuren har dukat bord.

Trots alla dessa hot ger kålodling oftast ett stort utbyte av goda och näringsrika grödor. Och finns det inte klumprotsjuka eller andra jordbundna sjukdomar, är Brassica ett givmilt släkte.