Frakt från 15 kr

Vintersquash

Cucurbita maxima och C. pepo

Vintersquashen är en grönsak väl värd en renässans. Den är full av både smak och näring, kan tillagas på en rad olika sätt och går utmärkt att lagra under lång tid.

Gold Nugget, ekofrö

Rondini, ekofrö

Baby Boo, ekofrö

Tuffy, ekofrö

Long de Nice, ekofrö

Banana Pink Jumbo, ekofrö

Sweet Dumpling, ekofrö

Blue Hubbard, ekofrö

Blue Ballet, ekofrö

Kroshka, ekofrö

Golden Hubbard, ekofrö

Red Turban, ekofrö

Marina di Chioggia, ekofrö

Green Hokkaido, ekofrö

Uchiki Kuri, ekofrö

Buttercup, ekofrö

Delicata, ekofrö

Sweet Reba, ekofrö

Guatemalan Blue, ekofrö

Galeux d'Eysines, ekofrö

Black Forest, ekofrö


Sådd

Fröet kan sås direkt på friland när jorden är ordentligt uppvärmd (min. 15°C). Det gror inte, utan ruttnar om jorden är kylig. Säkrast är att dra upp plantor inomhus eller i drivbänk. Så ca. 3 cm djupt i krukor med 2–4 frön i varje, ca. 4 veckor innan beräknad utplantering. Håll ca 23–25 grader tills fröna grott. Spara 1–2 plantor och låt dem stå ganska varmt, ljust och luftigt. Avhärda dem successivt och plantera ut när jorden blivit varm och risken för nattfrost är helt förbi. Squash har känsliga rötter, så var försiktig vid planteringen.

Avstånd

Ge plantorna 50–80 cm i raden och håll 100–240 cm mellan raderna beroende på sort. Vid grupplantering: 3–4 plantor/grupp, 180–240 cm ifrån varandra.

Skörd

Låt frukterna växa så länge som möjligt, men skörda innan frosten når dem. Frostskador försämrar hållbarheten betydligt. Det kraftiga bladverket brukar skydda frukterna mot den första nattfrosten. Ju mer mogna de är, desto längre går de att lagra och smakar bättre. Låt 5 cm av skaftet vara kvar på frukterna vid skörden. 

Är frukterna smutsiga, så torka av dem med vatten, ev. med lite ättika eller sprit i. Låt dem lufttorka och bilda korkvävnad inomhus efter skörden. Idealet är ett luftigt utrymme med en temperatur på 25–32°C i ca 10 dagar. En värmefläkt gör god nytta om man har en stor skörd. Förvara dem sedan på ett svalt (7–16°C) och torrt ställe med god luftcirkulation. De bör helst inte ligga emot varann.

Frö

1g innehåller 2–10 frön. En portion räcker till ca. 5 plantor. Till 100 plantor behövs 20–60g och till 100 sträckmeter vid frilandssådd behövs 40–80g.


Mer information

Vintersquash är en annan art än sommarsquash (undantag finns) och kallas så för att den går utmärkt att lagra. Inte bara över vintern utan, vid rätt behandling, upp till ett år för vissa sorter. Skalet är hårt och formen och storleken varierar mellan små, släta droppar till vårtiga jättar. Den finns i färger från mörkrött, över hela spektrat, till blåsvart.

Vintersquash uppfattas som en ganska ny grönsak av de flesta. Men redan på slutet av 1800-talet fanns det flera sorter i handeln i Sverige. Av någon anledning försvann de flesta efter första världskriget och glömdes bort. Men i vårt klimat där vi måste kunna lagra grönsakerna över vintern, borde vintersquash vara en självklarhet. Den är dessutom extra värdefull med sitt höga näringsinnehåll och sin delikata smak.

Köttet är kraftigt gult till mörkt orange, sött, mer eller mindre fiberfritt och mycket matigare än hos sommarsquash och pumpa. Det är vitamin- och mineralrikt och har samma vatteninnehåll som till exempel morot. Smaken påminner närmast om sötpotatis. Vintersquash används på alla möjliga sätt: ugnsbakad i halvor, gratinerad, stekt, stuvad, i soppor, grytor och såser och sötad i pajer, desserter och bakverk. 

Squash och pumpa, som båda tillhör gurkfamiljen Cucurbitaceae, är ettåriga slingerväxter från Mellanamerika. Deras ursprung är höljt i dunkel och någon vildväxande släkting som kan vara förfader har inte hittats. Dessutom har de olika arterna och sorterna utvecklats till synes oberoende av varann i olika områden och kulturer.
 
Den tidigaste squashen var liten och bitter och det var troligen bara de protein- och mineralrika fröna som användes. Men redan för 9 000 år sedan odlades squash och pumpa som påminner om de vi har idag. De har alltsedan dess haft stor betydelse som basföda hos urbefolkningarna i syd-, mellan- och nordamerika, tillsammans med bönor och majs. Då européerna kom till Amerika, förvånades de över i vilken mängd och den mångfald squashen fanns. Från små, söta och saftiga till hårda, torra bjässar som bakades hela i glöden.
 
I Europa mottogs den amerikanska squashen med svalt intresse. Den "pumpa" som alltsedan Babylons hängande trädgårdar, via Romarriket, odlades i Europa under Medeltiden, var med all säkerhet av släktet Lagenaria (kalebass). Det var inte förrän på 1800-talet som squashen fick status som värdig människoföda. Men det fanns ett undantag: italienarna, som fastnade för de snabbväxande och milda squashvarianterna, hade för 300 år sedan fått fram sin Zucchini. Men det var via USA som den i större omfattning kom till det övriga Europa kring förra sekelskiftet, tillsammans med ett stort antal andra sorter för både sommar- och vinterbruk. Men ett stort frågetecken i squashens historia är deras väl dokumenterade odling och användning i östra Asien, långt före vår tideräknings början. Hur kom de dit? Varifrån? Eller började de odlas där?
 
Vid fröodling kan C. pepo (sommarsquash och pumpa) inte korsa sig med C. maxima och C. moschata (vintersquash för varmare klimat). C. maxima (vår vanliga vintersquash) kan i sällsynta fall blanda sig med C. moschata, men inte med C. pepo.

Läs mer om hur du fröodlar vintersquash här.