Blomsterböna

Phaseolus coccineus

Blomsterböna, rosenböna, prunkböna – kärt barn har många namn. Dessa bönor odlas både för sina blommor i rött, orange, rosa eller vitt och för baljorna som är långa, matiga och goda. Blomsterbönan är inte självpollinerande som andra bönor, utan måste ha hjälp av insekter.

Enorma, ekofrö

Prizewinner, ekofrö

White Emergo, ekofrö


Sådd

Blomsterbönorna odlas som andra trädgårdsbönor. Speciellt bra trivs de i en jord som gödslats frikostigt med kompost. Det går inte att så i kylig jord. För att fröna ska gro och inte ruttna, måste jorden vara uppvärmd till minst 12°C, helst 16°C för obetade frön. Sen sedan klarar sig blomsterbönorna bra även om sommaren är sval. De är tåligare än de flesta bönor och drabbas sällan av sjukdomar. Så bönorna 3–5 cm djupt. Fröet är stort och oftast mycket vackert.

Avstånd

Mellan plantorna 1015 cm och mellan raderna 3550 cm. I bäddar kan raderna stå närmare varandra. Men var försiktig. Bönor ska växa luftigt. I ett fuktigt klimat är det bäst att välja ett större rad och plantavstånd. Bönfläcksjukan, en vanlig svampsjukdom, kan lätt drabba växterna, speciellt om de står för tätt.

Skörd

De kraftiga plantorna blommar ymnigt och länge. Baljorna bildar trådar och membran som andra bönor, så låt dem inte förväxa utan plocka dem ofta. Dessutom producerar plantan nya baljor så länge den plockas. Baljorna är grövre än hos de vanliga bönorna och brukar skäras på längden när de ska tillagas. Det går att frysa bönorna efter förvällning eller torka dem. Konservering är en gammal beprövad metod att ta tillvara färska bönor, likaså syrning. 

Frö

Mellan plantorna 1015 cm och mellan raderna 3550 cm. I bäddar kan raderna stå närmare varandra. Men var försiktig. Bönor ska växa luftigt. I ett fuktigt klimat är det bäst att välja ett större rad och plantavstånd. Bönfläcksjukan, en vanlig svampsjukdom, kan lätt drabba växterna, speciellt om de står för tätt.

Mer information

Trädgårdsbönan, P. vulgaris, har sitt ursprung i Sydamerika, där den odlats i minst 8000 år. Troligen härstammar den från en vildväxande baljväxt, P. aborigineus, som ännu finns i Argentina och Brasilien. De skilda arter av bönor som odlats i Asien i tusentals år har ett dolt förflutet i Indien och bortre Asien. Spanjorerna förde med sig bönan till Europa i början av 1500-talet och då som klättrande prydnadsväxt. Inte förrän på 1820-talet fanns lågväxande bönor i handeln, trots att Nordamerikas indianer odlat låga bönor hundratals år tidigare. Bönornas baljor var gröna och ofta violettfläckiga ända fram till 1830 då den första gula vaxbönan kom. Och trådar hade dom. Det dröjde ända till 1894 innan trådlösa baljor introducerades.

Trädgårdsbönorna brukar indelas efter sin höjd i buskbönor (var. nanus) och störbönor (var. vulgaris). Dessa båda grupper delas sedan upp i bryt-, vax- och skärbönor för färskkonsumtion och sprit- eller kokbönor, som oftast får mogna innan skörd. Men gränserna är lite flytande. Bryt-, vax- och skärbönor kan få mogna och användas torkade som spritbönor. Likväl som spritbönor kan njutas färska i form av unga hela baljor eller spritade halvmogna frön.